Vi möttes på Mac Donalds vid Slussen i Stockholm. Hon hette Siri. Det var söndag. Det var vår. Jag hade varit på Stadsmuseet med en lärarkollega. Han och Siris väninna kände varandra. Vi slog oss ner vid samma bord. Inte förrän då förstod jag att de var mer än flyktigt bekanta. Hade de stämt möte där? Det förnekade båda, men efter en stund gick de sin väg tillsammans, med armarna om varandra. Siri och jag blev ensamma kvar. Hon skulle ta tvåans buss till Tegnérgatan. Jag skulle åt samma håll. Men vädret var vackert och jag föreslog att vi skulle gå till fots. Hon tvekade men gick sedan med på att promenera, i alla fall en bit.
Det är farligt att vandra med en flicka längs Skeppsbron en solig vårdag. Vita måsar skriar i det blå. Strömmens vatten glittrar förföriskt och man blir ofelbart kär. Redan vid Gustav den tredjes staty stannade vi och kysste varandra. Vid Strömbrons norra fäste kysstes vi igen. Och under Karl den tolftes utsträckta arm. Obekymrade om människorna runt omkring oss. Vilket inte är sant. Vi ville att de skulle se. Vi ville visa vår nyväckta kärlek inför världen. Alla skulle se hur stor och vacker den var. Sedan satt vi med sammanflätade fingrar på ett café i Kungsträdgården och såg varandra djupt i ögonen, medan våra cappucinos kallnade på bordet. Vem beställde taxin? Inte jag. Den bara kom. Erbjöd generöst sitt mjuka baksäte åt vår kärlek. Hennes enrummare på Tegnérgatan luktade starkt av terpentin och något annat odefinierbart. Där klädde vi av varandra utan ord. Drack varandra girigt som efter en ökenvandring. Slukade varandra med hull och hår. Utsvultna efter ett helt liv utan varandra. Alla år av frånvaro var vi tvungna att ta igen. Genast. I ett enda flämtande andetag.
Vi vaknade till sans av en katts uppfordrande jamande. Den hoppade upp i sängen, stor och svart, och Siri slöt den ömt i sin famn. Med ens kände jag igen lukten som jag inte kunnat härleda. Det var kattpiss. Tillsammans med terpentindoften fyllde den rummet som en dimma. Men hon ville inte öppna fönstret. Katten kunde smita ut. Det hade hänt förr. Först nu såg jag att hela våningen var fylld av oljemålningar. Banala motiv, valhänt utförda i gräsliga färger. Hon skulle söka in till Konstakademien till hösten. Trodde jag att hon hade en chans? Jag gav henne det svar hon ville ha. Vi hade bara känt varandra ett par timmar och redan ljög jag för henne. Den bedövande doftblandningen gav mig huvudvärk. Ögonen sved och hade börjat rinna. Hon frågade varför jag var ledsen. Jag svarade som det var, att jag var allergisk mot katthår. Då gav hon mig en kram. Men hennes famn hade mist sin mjukhet. Värmen och närheten hade flytt för verklighetens förtretligheter. Jag gjorde mig fri ur omfamningen för att skölja mina svidande ögon under vattenkranen i kokvrån. Sedan drog vi på oss våra kläder. Bortvända. Nästan skamset. Vad hade vi att skämmas för? Hon ville bjuda på te men jag tackade nej och serverade dagens andra lögn. Om ett möte som jag hade glömt. Hon trodde mig inte. I hallen stod vi stela mitt emot varandra. Sökte ord som inte kom. Den feta katten strök sig tillgivet mot hennes ben. Vi lovade varandra att ses snart igen. Men ingen bad om den andras telefonnummer. Hon stod i dörröppningen med katten i famnen medan jag väntade på hissen. Hennes blick var redan någon annanstans.
När porten stängts bakom mig blev jag stående på trottoaren och drog med välbehag in den friska avgasluften. Det var ännu tidig eftermiddag. Solen sken. Människor på gatan log mot varandra. Jag fick upp en spegel ur handväskan och bättrade på läpparna. Fuktade en näsduk och gned bort mascaran som hade runnit. Drog en kam genom håret och skakade ut det över axlarna. Ögonen såg ut som om jag hade gråtit. För att visa omvärlden att så inte var fallet sträckte jag på ryggen och trippade med högburet huvud ner mot Sveavägen, lätt om hjärtat och med de höga klackarna muntert klapprande mot stenläggningen.
Helt gripen ur luften hade inte min nödlögn varit. Jag hade stämt möte med våren.

Tillbaka till startsidan!